systerodhner.blogg.se

Jag är ledsen.

Så ledsen att jag inte vet hur jag ska orka resa mig ur soffan idag. 

 

Jag skadade mitt knä första gången när jag var 16 år. Slet sönder korsband, menisk, rubbet. För någon som har tränat sju dagar i veckan, så länge hon kan minnas var detta totalt livsomvälvande.

Två operationer och en evighet av rehab senare var jag äntligen skadefri och allt kändes toppen... I ungefär ett halvår tills jag fick problem med knät igen, denna gången var det en fruktansvärd smärta varje gång jag försökte jogga, gå fort, gå nerför i trappor, dansa etc. Mer rehab, mer positivt tänkande, mer kämparglöd- En får ju som bekant aldrig ge upp.

I september förra året blev jag äntligen opererad en tredje gång och denna gången gick rehab som en dans och jag har varit symptomfri sedan dess. Det lyckades, inga mer knäproblem! 

För tre veckor sedan blev jag sjuk och sängliggandes. Efter det började mitt läkta knä smärta igen. På samma sätt som innan operationen. Först fick jag panik- jag orkar inte med detta mer, trodde jag var frisk. Sedan lugnade min sjukgymnast mig med att en infektion även kan sätta sig i slemhinnor och leder över hela kroppen och att smärtan säkerligen kom sig av detta och att den var övergående. Försökte tänka positivt och vara tålmodig. Försökte lita på att det kommer bli bra, att allt händer precis som det är menat.

För två veckor sedan blev jag otålig, slutade lyssna på min kropp och gick för djupt in i en yogapose. Klick sa det och mitt (högra denna gång) knä knäppte till och en otrolig smärta spred sig i knät. Nu har jag huggsmärta som kommer vid vissa rörelser, instabilitet, svullnad och molande värk, konstant. Jag kan inte träna som jag brukar, knappt alls faktiskt och det kränker min hälsa på så många sätt. Övertygelsen om att jag har skadat min mediala menisk är stor och det faktum att jag inte har råd med fler läkarbesök gör inte saken bättre. 

 

Kommer jag aldrig bli skadefri? Kommer jag aldrig mer kunna springa i hela mitt liv? Ingenting känns meningsfullt, vill inte göra någonting, inte äta, inte träffa någon. Detta kanske låter som ett litet skitproblem för somliga av er, men ni förstår inte. Träning är mitt liv, det är den jag är. Att förlika mig med tanken att jag kanske aldrig mer kan träna som jag vill.. Ja, det är svårt. Det känns som att all energi och kämparglöd jag vanligtvis har i min själ, tätt följt av mina framtidsdrömmar rann ur mig i samma stund som det för hundrade gången knakade till i knät. 

Jag kommer fortsätta fightas för det är det enda en kan göra, jag vet det. Jorden fortsätter snurra, vare sig jag vill det eller ej och att släppa kontrollen och acceptera allt som händer är inte ett av många val, det är det enda valet. Jag kommer återfå hoppet och min kämparglöd och jag kommer göra vad som krävs för att bli bra, men inte idag.

 

Idag känner jag ingen tillit till att det kommer ordna sig. Ingen hoppfullhet och inget jävlaranamma. Idag är de enda känslor som existerar i mig ilska och förebråelse mot mig själv som återigen skadat mig. Självömkan och en avundsjuka gentemot alla som är hela och kan träna som de vill. Motivationslöshet, ledsenhet och definitivt ingen acceptans. Acceptans, det absolut svåraste som finns. Jag vill inte acceptera. Istället kämpar jag emot, gråter och önskar jag kunde vrida tillbaka tiden till innan jag blev en individ med knäskador. När jag var en holistisk kropp och inte ett knä. Detta är skit, allt känns skit. Fan ta det här.